Ödehus väcks till liv och väcker känslor

Många gör tyvärr bedömningen ”äh, det här är bara att riva”, bara för att golvet har ramlat in. I mina öron är det helt absurt. Det går ju att reparera!

Det säger arkitekten Ruusa Viljanen Rossi medan hon blickar upp mot den vackert grånade byggnaden från 1919, som har fungerat både som bostadshus och butik. I dag står den tom, men kanske inte för alltid?

Viljanen Rossi är arkitekt och byggnadsantikvarie och leder projektet Många byar små i Korsholm. Projektets målsättning är att alla tomma bostadshus i kommunen ska gås igenom och att orsakerna till att de är obebodda ska utredas. Modellen för projektet kommer från Sverige, där Ruusa numera är bosatt.

– I Sverige har man arbetat med det här i många år, och jag har länge tänkt att jag borde ta med konceptet hem och anpassa det till våra trakter.

En känslig fråga

Ruusa förstod tidigt att ett opersonligt brev i stil med ”Vi har hört att du har ett ödehus …” inte skulle få människor att vilja ta kontakt.

– Jag behövde ta direktkontakt och diskutera personligen med ägarna. Att äga ett tomt hus kan vara en känslig sak, och man måste få människors förtroende om de ska vilja öppna upp sig.

Ett gammalt, obebott hus är ofta ett laddat ämne. Ofta har det funnits i släkten länge och ingen vill vara ”den sista som släcker ljuset”.

– Mötena med fastighetsägarna har nog varit det som berört mig mest. Jag var inte helt förberedd på vilka fina berättelser folk är villiga att dela med sig av. Hur huset gått i arv, vem som reste till Amerika, vem som kom tillbaka … Ibland har huset varit i släktens ägo sedan byn grundades. Det är svårt att släppa taget, även om man någonstans känner att det är dags. Det kan också finnas känslor av skam över att huset inte är skött. Ofta är ansvarskänslan stor, trots att byggnaden inte har använts på många år, berättar Ruusa.

Mer än försäljning

Syftet med kartläggningen är inte enbart att få husen till salu. Ruusa är glad om samtalen i sig väcker tankar och får ägarna att aktivera sig i byggnaden på nya sätt. Finns det intresse för försäljning kan man få hjälp att gå vidare. När ett område är kartlagt bjuds alla intresserade in till informationstillfällen, där utbudet av hus presenteras och där man diskuterar möjligheter och utmaningar, till exempel renovering och banklån. Ekonomin är förstås en faktor som kan göra potentiella köpare osäkra.

– Vi har gått igenom vad det kan kosta att varsamt rusta upp och bevara ett gammalt hus. Det går förstås att göra på olika sätt, men i slutändan blir det ofta ändå billigare än att köpa nytt. Med ett gammalt hus kan man dessutom ta det etappvis och sprida kostnaderna över tid.

Ruusa Viljanen Rossi hoppas och tror att trenden kring hållbart boende och landsbygdsliv bara har börjat, och att vi är på väg mot ett nytt sätt att tänka. Intresset för byggnadsvård är redan stort i Sverige och växer också i Finland.

– Man har börjat inse att många svar på frågor om hur vi ska bygga redan finns i de gamla husen. Förr byggde man med en annan omsorg än i dag. Huset placerades högt för dräneringens skull, man tog hänsyn till var det gick att odla, eller inte, och byggde huset enligt väderstrecken, allt hängde ihop.

I dag upplever de flesta tidsbrist i sin vardag och önskar att byggandet ska gå undan. Ruusa är bekymrad över dagens nybyggen.

– Koldioxidavtrycket, som enligt forskning uppstår i byggskedet, är så stort att det tar cirka sextio år att kompensera det. Och ett nytt hus håller kanske inte ens i sextio år.

Skillnad i materialen

Den största skillnaden mellan gamla och nya byggnader finns i byggmaterialen.

– De gamla husen är byggda av råvaror,  av riktiga material och inte av processade produkter. Det mesta är av trä och har inte fraktats långa vägar, möjligen glaset. Materialen har använts på ett kunnigt sätt och ”reparerbarheten” är inbyggd i gamla hus.

Med det menar Ruusa att man kan åtgärda och byta ut delar, till och med plocka ner och flytta hela huset.

– I dagens hus vet man knappt vilka material allt är tillverkat av, och det går inte att på samma sätt byta ut vissa delar.

Till skillnad från tidigare, då många hade kunskap att bygga och reparera sitt eget hus, är det i dag lätt att tänka att man inte klarar av någonting själv, eftersom erfarenheten och förebilderna saknas.

– Det klarar man visst, med lite självförtroende och hjälp av andra. Du behöver bara lita på att du kan lära dig. Det finns massor av instruktionsfilmer på till exempel nätet.

Långsammare tempo

För Ruusa handlar det också om att acceptera ett långsammare tempo.

– Saker behöver inte bli färdiga snabbt. De får pågå. Känslan av tillfredsställelse när man ser vad man åstadkommer med sina egna händer är så stor, och jag tror att många unga skulle må bra av den i dag.

Majoriteten av dem som visat intresse för husen är just unga vuxna. Ruusa ser en tydlig tendens att vilja sakta ner.

– Många längtar efter att bo på landet, leva långsammare, mer stressfritt och mer hållbart.

Gården följer med 

En annan fördel med ett gammalt hus är tomten som hör till. Odlingar som har fallit i glömska bara väntar på att få visa sig igen bakom det vildvuxna.

– Med en gammal tomt får du en trädgård på köpet. Den kan vara igenvuxen, men ofta finns där fruktträd och annat som det skulle ta många år att odla fram om man började från noll.

I dag, när det tvååriga projektet närmar sig sitt slut, har flera hus redan sålts och fler affärer är på gång. Ruusa gläder sig över detta, men betonar samtidigt att en dylik process tar tid. För att möjliggöra för fler att ta sig ut på landsbygden och ge liv åt gamla byggnader krävs politisk medvetenhet och vilja samt långsiktig planering.

– En levande landsbygd har otroliga kvaliteter. Det borde tas till vara, så att byarna kan fortsätta vara de välfungerande samhällen de faktiskt är.

Det engagemang som har vuxit fram kring de obebodda husen har väckt liv i kommunen. Aktiviteten bland invånarna ökar och detta inger framtidstro hos Ruusa.

– Utvecklingen i ett samhälle handlar inte enbart om att bygga mer och bygga nytt, konstaterar hon. Ibland börjar den med att ta till vara det som redan finns och ge det nytt liv.

Ruusa Viljanen Rossi

Född: För femtio år sedan.
Bor: I ett tidigare ödehus i en av Stockholms kranskommuner och i en tidigare ödegård i Österbotten.
Familj: Tre barn (två utflugna), särbo, två katter. En stor barndomsfamilj.
Gör: Driver arkitektkontoret Tidorum – Arkitektur och byggnadsvård, som har specialiserat sig på kulturmiljöer och gamla hus med kunder i Finland och Sverige. Projektleder på deltid ödehusprojektet Många byar små i Korsholm.
Gillar: Sådant som känns meningsfullt: att reparera, skapa, odla, tänka och skriva. Praktisk byggnadsvård, traditionellt bygghantverk, konst, trädgård, natur, vedhuggning. Och mycket annat: biologi, vispgrädde, styrketräning, middagar med vänner.
Dold talang: Är en hejare på att dränera källare för hand och spräcka berg med kilar.
På nattduksbordet: Efter att ha läst enbart svenska kvinnliga författare under många år har hon numera skönlitteratur i översättning på nattduksbordet. För tillfället Vägen av Cormac McCarthy och Fars rygg av Niels Fredrik Dahl. Båda böckerna råkar ha ett faderstema.