Tomma hus kan bli byarnas nästa möjlighet

I många österbottniska byar finns hus, skolor, affärslokaler, ladugårdar, uthus och föreningslokaler som inte används till sin fulla potential. En del står helt tomma. Andra används sporadiskt, men kunde fyllas med mer liv, verksamhet och gemenskap.

Samtidigt står många byar inför frågor som handlar om framtiden. Hur lockar vi inflyttare? Var kan unga vuxna bo? Hur tar vi vara på byggnader, mark och lokal kunskap? Hur skapar vi platser där människor vill samlas, arbeta, bo och känna stolthet?

Det var utgångspunkten när Korsholms kommuns projekt Många byar små och Marthaförbundets projekt Bo bättre bjöd in till seminarie- och idékvällen Hur kan vi ge tomma hus nytt liv – tillsammans? vid Hemmersgården på Stundars den 18 augusti.

Kvällen samlade 58 deltagare: representanter för byaföreningar, ungdomsföreningar, kommuner, föreningsliv och andra lokalt engagerade personer. Målet var inte att presentera färdiga lösningar, utan att öppna upp för samtal om hur tomma hus och outnyttjade byggnader kan bli resurser igen.

Mer än en byggnadsfråga

När man talar om ödehus går tanken ofta till en privatperson som köper ett gammalt hus, renoverar det och flyttar in. Det är en viktig väg, men inte den enda.

Under kvällen diskuterades också andra modeller: föreningar, andelslag, aktiebolag, gemensam förvaltning, uthyrning, inflyttarboende och verksamheter där flera aktörer delar på ansvar och möjligheter.

Frågan om tomma hus är därför större än själva byggnaden. Den handlar också om boende, service, kulturarv, beredskap, delningsekonomi, lokal företagsamhet och byarnas framtidstro.

I projektet Bo bättre arbetar Marthaförbundet med hållbart boende i vardagen. En viktig utgångspunkt är att vi behöver bli bättre på att ta vara på det som redan finns: befintliga hem, byggnader, material, kunskap och gemensamma resurser. Att ge gamla hus nytt liv är därför både en klimatfråga, en ekonomisk fråga och en social fråga.

Många byar små har i huvudsak arbetat med att kartlägga ödehus och försöka para ihop nuvarande ägare med personer som kunde tänka sig att köpa och ge husen nytt liv. Projektet har därmed rört sig i mötet mellan två trösklar: att få ägare att vilja sälja hus som kanske länge funnits i släkten, och att få potentiella köpare att våga ta sig an ett gammalt hus med allt vad det innebär. I samarbetet mellan Många byar små och Bo bättre breddades frågan ytterligare. Utöver privat köp och renovering ville projekten också utforska hur handlingskraft, gemenskap och gemensam resursanvändning kunde öppna fler vägar för tomma hus och outnyttjade byggnader att få nytt liv.

Byarnas kraft finns redan

Nora Backlund från Svenskfinlands Byar inledde kvällen med att lyfta fram exempel på vad olika byar redan gjort för att skapa liv och inflyttning. Hon berättade bland annat om prova-på-boenden, gym i tomma lokaler och byar som arbetat med positiv branding för att visa vad som gör platsen attraktiv.

En formulering som fastnade var att en ny idé gärna får vara så radikal att man nästan skäms lite för att berätta om den. Först då börjar den bli riktigt intressant.

Det blev en viktig ton för kvällen. Om byar ska hitta nya lösningar behöver man ibland våga tänka längre än det mest självklara. En tom skola kanske inte bara är en före detta skola. Den kan vara ett allaktivitetshus, ett boende, en arbetsplats, en mötesplats, ett beredskapsnav eller något helt annat.

Ägande, drift och ansvar behöver hänga ihop

Kari Huhtala från Finlands svenska andelsförbund gav deltagarna en genomgång av olika organisations- och bolagsformer. Hans föredrag visade hur viktigt det är att skilja mellan ägande, drift och verksamhet.

Ett hus kan till exempel ägas av ett aktiebolag, medan själva verksamheten drivs av en förening eller ett andelslag. En sådan modell kan i vissa fall göra det lättare att hantera risk, ansvar och ekonomi. Samtidigt väckte diskussionen flera följdfrågor. Hur finansierar man reparationer? Hur skapar man en hållbar ekonomi? Hur får man en modell där ansvaret inte faller på några få personer?

Här finns ett tydligt behov av mer kunskap. Flera deltagare efterfrågade stöd i finansierings- och bidragsdjungeln. Under paneldiskussionen nämndes bland annat bya-coacher, Förbundsarenan, Svenska kulturfonden och Aktion Österbotten som aktörer som kan vara värda att kontakta i ett tidigt skede.

En av kvällens lärdomar var att den första frågan kanske inte är vilken juridisk form man ska välja, utan snarare vad man vill skapa, vem det är till för, vem som bär arbetet vidare och hur ekonomin kan bli trovärdig över tid.

Det behövs också något som lockar

Lisa Hellmér från Pensionatet i Piteå berättade om hur hon tillsammans med sin sambo skapat nytt liv kring gamla hus och platser. Deras arbete har drivits i privat regi, men samtidigt involverat ungdomar, studerande, lokala personer och en förening som driver delar av verksamheten.

Lisa berättade att när hon flyttade till Piteå från Göteborg upplevde hon att det saknades en viss “kommersiell finess” – varor, tjänster och upplevelser som ger det där lilla extra i vardagen. Det blev en drivkraft i hennes arbete: att erbjuda Piteborna något utöver det vanliga.

Det är en tanke som också är relevant i Österbotten. Om gamla hus och bymiljöer ska få nytt liv räcker det kanske inte alltid att de blir användbara. De behöver ibland också bli platser som människor längtar till. Platser med omsorg, kvalitet, känsla och identitet.

Det kan handla om mat, musik, boende, hantverk, odling, gemenskap, kurser, caféer eller småskalig service. Det viktiga är att platsen får en berättelse och en funktion som människor vill vara en del av.

Idéerna finns i byarna

Under kvällens idéverkstad fick deltagarna fundera på vilka resurser som redan finns i deras egna byar och vad de kunde användas till.

Arbetsbladen visade att deltagarna snabbt breddade frågan från ödehus till byarnas samlade resurser. De nämnde gamla skolor, affärslokaler, ladugårdar, byagårdar, ungdomsföreningslokaler, mark, djur, föreningar, företagare och lokal kunskap.

Många idéer handlade om boende och inflyttning. Deltagarna diskuterade prova-på-boende, hyresbostäder, korttidsboende, B&B, tiny house village, gemenskapsboende och boende kopplat till natur, lugn och ro. Flera idéer utgick från tanken att steget till att köpa ett hus kan vara stort, och att byar kunde skapa mjukare vägar in för den som vill testa ett nytt sammanhang.

Andra idéer handlade om service, verksamhet och mötesplatser. Det talades om caféer, pop up-butiker, självbetjäningsbutiker, ungdomsrum, allaktivitetshus, lokaler för småföretagare, gemensamma odlingar och beredskapsfunktioner. Gamla skolor återkom som ett särskilt tydligt tema. De sågs både som kulturarv och som möjliga platser för ny verksamhet.

En annan idé handlade om ett andelslag med betande djur som kunde flyttas mellan marker som annars växer igen. Det visar hur frågan om tomma hus också kan kopplas till landskap, lokal matberedskap, bondekunnande och hållbar skötsel av mark.

Första steget är ofta socialt

När deltagarna funderade på vad som behövs för att komma vidare handlade svaren ofta mindre om pengar och mer om människor.

Det första steget kunde vara att samla byborna, fråga ungdomarna, hitta rätt personer, kartlägga vad som finns, tala ihop sig mellan föreningar, kontakta ägaren, prata med kommunen, ta reda på behov eller göra en enkel verksamhetsplan.

Det här är en viktig insikt. Många projekt börjar inte med en färdig budget, utan med ett samtal. Någon säger: “Det där huset borde vi göra något med.” Någon annan känner en person som kan byggnadsvård. En tredje vet vem som äger lokalen. En fjärde kan skriva en ansökan.

Samtidigt behöver lokal handlingskraft mötas av strukturer som inte bromsar. Under kvällen lyftes också frustrationen över att kommuner ibland kan upplevas som svåra att samarbeta med. Avståndet mellan ämbetshus och bybor kan kännas stort, särskilt när kommunen själv äger tomma byggnader som väntar på planer, beslut eller nya användningar.

För att tomma hus ska bli resurser behövs därför både byarnas driv och en vilja till samarbete från kommuner, finansiärer och andra aktörer.

Våga börja – men börja klokt

Seminariet visade att det finns ett stort intresse för frågan. Det finns byggnader, idéer, föreningar och människor som vill göra något. Men det finns också behov av mer kunskap om finansiering, ägande, drift och långsiktigt ansvar.

En möjlig fortsättning kunde vara längre utbildningar eller workshoppar där föreningar får fördjupa sig i hur man går från idé till genomförbar plan. Hur gör man en enkel affärs- eller verksamhetsplan? Hur väljer man organisationsform? Hur räknar man på renovering, drift och underhåll? Hur samarbetar man med kommunen? Hur delar man ansvar så att allt inte landar på några få eldsjälar?

Men den första tröskeln behöver inte vara så hög.

Börja med att ställa tre frågor i den egna byn eller föreningen:

▪️ Vad finns redan hos oss som kunde användas bättre? Hus, lokaler, mark, kunskap, människor, föreningar, nätverk.

▪️ Vad saknar vi eller längtar efter? Boende, mötesplatser, verksamhet, service, ungdomsrum, odling, arbetsplatser, kultur.

▪️ Vem borde vi prata med först? Byaföreningen, ungdomsföreningen, kommunen, fastighetsägaren, företagare, unga, äldre, inflyttare.

Man behöver inte ha hela lösningen klar. Men man behöver börja prata med rätt personer.

Kvällen på Stundars visade att gamla hus inte bara är ett problem att lösa. De kan också vara en början på något nytt: ett boende, en mötesplats, en verksamhet, en berättelse eller en gemenskap.

Kanske börjar framtidstron i byn just där – i det som redan finns, men som vi ännu inte riktigt har sett möjligheten i.

Jonathan Hemming och Ruusa Viljanen Rossi