När flytten blev en tankeställare
Förra våren var min familj och jag tvungna att flytta ut för några månader. En vattenskada i taket ledde till omfattande renovering i övre våningen. Ett knappt år senare inser jag att det var väldigt bra för mig att tvingas till förändring.
Flyttarna var krävande och jobbiga på många sätt. Samtidigt var det uppfriskande att laga mat i ett annat kök, att bo i ett hus med hiss och att se hur vissa rutiner hänger ihop med utrymmet man bor i. Att hitta nya rundor för länk och att klura ut var tvätten kan torka tvingade ut mig ur gamla, behagliga vanor och rutiner. Flytten fick mig att fundera på mycket i mitt liv, och ett år senare har jag ett nytt jobb efter tio år på samma arbetsplats. Bra så.
Det allra bästa var att jag tvingades omvärdera mitt förhållande till saker. Prylar, föremål, grunkor och grejer – allt som fyller ytor, skåp, lådor, skrubbar, garderober, uthus, källare. Jag tycker att vi har ganska få saker jämfört med många andra. Men om måttstocken är det överflöd vi lever i, samtidigt som planeten håller på att dö, så har vi alldeles för många grejer.
Saker som styr våra liv
En del av detta handlar om det vi redan har. Vilka saker används fortfarande? Vad är sönder och borde fixas? Vad kunde användas av någon annan? Och det som ska sparas – är det väl omhändertaget? Helt, rent, i gott skick och förvarat på ett lämpligt och ändamålsenligt sätt, så att det är lätt att hitta och plocka fram när det behövs?
En annan del handlar om att begränsa inflödet av nya saker. Vilka behövs verkligen? Vilka införskaffningar handlar bara om ”villhöver”? Vilka hamnar med stor sannolikhet i kategorin onödiga och tar plats om ett tag? Hit hör också insikten att även om något köps i andra hand kan det vara onödigt.
Jag går lätt i gång på att försvara mina saker. Det finns saker som ger mig glädje, väcker fina minnen, är vackra att se på och skapar stämning. Bara några generationer bakåt var det en överlevnadsfråga att inte slänga något, utan använda och återanvända. Många i min generation har ärvt den tanken, vilket gör det svårare att hoppa på trender som ”decluttering” och ”döstädning”.
Jag provoceras av en bekant som har väldigt få saker och framhåller sitt sätta att leva, där livet inte begränsas av saker utan i stället handlar om att leva enligt värderingar kring hållbarhet och ekotänk. För flera år sedan blev jag upprörd av en annan person som berättade om hur de valde att bo trångt. Barnen delade rum, sov i en trevåningssäng och fick endast ha ett visst antal leksaker. Fick de nya måste de ge något annat vidare och samtidigt lära sig att välja bort. Stackars barn! Eller ...? Varför blir jag upprörd av att andra gör annorlunda? Ingen har antytt att till exempel jag borde göra likadant. Men samvetet och självinsikten finns där.
Lättnad och nya insikter
Det är lättare att hålla ordning om varje sak har sin plats och det finns utrymme att ställa undan grejer. Min plan att sälja saker på loppis har inte blivit verklighet på flera år, och mängden överloppsgrejer har ökat. I samband med flytten var det många lådor och kassar som fördes till återvinningen. Visserligen tyckte jag det var så svårt att jag nästan grät när jag bad min man föra bort sakerna – men vad skönt då de var borta! Inte en enda sak har jag saknat. Däremot har jag flera gånger njutit av att kunna gå in i skrubben, ta flera steg framåt på ett tomt golv och hitta eller lägga ifrån mig saker på hyllorna.
Tills ett av barnen städar sitt klädskåp och vi återigen har tre kassar med kläder som ska vidare. Var ska de ställas? Eller vänta, borde jag genast ta itu med kassarna? Kanske nästa vecka, nu ryms de in i skrubben eftersom golvet är tomt.
Om skribenten
Mari Pennanen är en civilsamhällsentusiast som trivs med att koordinera och samarbeta. Hon bor i Esbo och arbetar som verksamhetsledare på Folkhälsans förbund i Nyland. Mari är ivrig när det gäller kossor, regn och fudge. Hon blir upprörd när någon inte håller vad den lovat eller när saker inte fungerar på svenska i samhället.
