Modevärlden har kommit ikapp oss 90-talsindividualister
Våra föräldrar var först lite förvånade, sedan glada, när vi började komma hem med kläder från loppis.
Det var tidigt nittiotal och det kunde handla om undertröjor i brun frotté, jeans med utsvängda ben, gröna arméjackor och noppiga koftor – med andra ord billiga varianter av de kläder som alternativa rockband på MTV bar i sina musikvideor. Artister som Beck, Kurt Cobain, Damon Albarn och Jarvis Cocker.
Missionsstugan i Jakobstad blev snabbt vår privata modeaffär. Där grävde vi i högarna med kläder, till den gråhåriga personalens stora förtjusning.
Det fanns inga snabbmodekedjor i Österbotten på den tiden, så loppiskläderna blev vårt sätt att sätta en unik prägel på vår stil. Dessutom kostade de nästan ingenting, man kunde få en tröja för femtio penni, så våra föräldrar uppmuntrade vårt plötsliga intresse för secondhand.
Tills jag en gång kom till min pappas jobb med en jacka som fick mig att se ut som om jag kommit direkt från åkern. Tyckte han, alltså. Själv tyckte jag att jag liknade sångaren i Blur. Det var en blå vindtät jacka med vita ränder längs armarna.
Hade han inte råd att klä sina egna barn? Eller vad skämdes han för? Det var den enda och sista gången min pappa hade någon åsikt om mina loppisfynd. Mest var han nog nöjd över att jag inte ansträngde hans plånbok.
En prisvärd industri
I dag är vintagemodet en industri, och priserna är därefter. Men det är också utbudet. I Helsingfors kan man numera hitta amerikansktillverkade jägarjackor från sextiotalet och skapa sig den perfekta Bob Dylan–på–första–albumet-looken, eller en Armanikostym från nittiotalet och känna sig som Richard Gere i Pretty Woman. Rent modemässigt har världen alltså kommit ikapp oss grunge-tonåringar från 90-talet.
Vintageindustrin i Europa lär i dag uppgå till ungefär 17 miljarder euro årligen, enligt siffror som är svåra att fastställa exakt, eftersom man här måste inkludera allt från vintagejättar som brittiska Beyond Retro till en liten loppis i Ekenäs. Hur man definierar modet är egentligen en fråga om terminologi: säger man loppiskläder, vintage, pre-loved eller secondhand? I samtliga fall handlar det om använda kläder.
Länge tänkte jag att loppismode var ekologiskt hållbart och moraliskt försvarbart, men den föreställningen sprack redan i början av 2000-talet, då det upptäcktes att den danska kedjan UFF, en av mina favoritaffärer när jag var ung filosofistudent, i själva verket inte alls skänkte alla sina pengar till välgörenhet, utan att en stor del gick rakt i ägarnas fickor.
I dag kan man också fråga sig om de välkuraterade vintageaffärerna är särskilt miljömedvetna, då de importerar och skickar sina kläder via stora logistikföretag runt jordklotet, och dessutom göder habegäret hos miljontals självutnämnda individualister. Bättre är kanske att inte köpa något alls? Eller att laga det som går sönder?
Äskade kläder
Det senare har jag försökt ägna mig åt i den mån det går. Kvalitetsskor håller länge om man tar hand om dem, till och med i tiotals år, om man bara ger dem lite kärlek och omtanke. Jeans går också att lappa, och de blir ofta snyggare ju mer de slits.
Det har alltid funnits människor som vägrar haka på secondhand-trenden eftersom de upplever att loppismode är ofräscht eller kanske ett tecken på att man inte har råd med nya kläder. Det är ändå en försvinnande liten skara, nu när de lyxiga vintageaffärerna breder ut sig också på de dyraste adresserna i storstäderna. I Köpenhamn gick jag nyligen in i en affär där man kunde köpa en använd Louis Vuitton-väska för ett par tusen euro.
Då kan jag sakna de bruna frottétröjorna vid Missionsstugan i Jakobstad. Vi brukade kalla dem ”kalsarpajtor”, vilket de tekniskt sett säkert också var, och vi älskade dem tills de blev för små. Jag skulle kanske höja på ögonbrynen om något av mina barn kom hem iklädd en brun kalsarpajta. Den skulle antagligen, med dagens vintagepriser, kosta mer än en motsvarande från en global slit-och-slängkedja som H&M. Vilket är rimligt, en av de stora förmånerna med secondhand är att kläderna i allmänhet håller. De har ju redan älskats en gång.
Philip Teir är journalist, skribent och entusiastisk simmare. Han bor i Helsingfors och tillbringar mycket tid i sitt hus i Bromarv. När han inte skriver eller läser, njuter han av kinesisk mat, lyssnar på artisten Sade och följer renoveringsprogram. Han ogillar elsparkcyklar och ser fram emot att dela sina tankar och reflektioner i denna kolumn.
