Inspirerad av generation Z
När tog eller gav du dig senast tiden att lyssna till din inre röst, den som pockar på uppmärksamhet, på envisa drömmar och oförlösta hantverk, sådant som vi så lätt avfärdar som orealistiskt sedan någon gång?
Många i generation Z tänker inte så. De agerar och är beredda att bära konsekvenserna, åtminstone tills vidare. De bygger, odlar, skapar, grundar företag och drar hellre ner utgifterna till ett minimum än ger upp sina drömmar och sitt flow. De eftersträvar att leva i harmoni med sin inre röst, geografiskt gränslösa och medvetna om planetens begränsningar. Samtidigt drar de tydligare gränser än vad jag tidigare har sett gentemot det externa förvärvsarbetslivet, för att leva mer på egna villkor. Valfrihet prioriteras framom trygghet. Elitiskt, kan någon hävda. Någon som menar att realism ska styra och att drömmar är en lyx, pensioner ska ju sparas till.
Jag hade inte ägnat så mycket tanke åt vilket förhållningssätt till livet som är mest rätt. Jag antog att generation Z:s sätt var modigt och beundransvärt, men kanske inte så realistiskt, tills jag vid ett tillfälle i vintras hörde en psykolog tala om vikten av att ta den inre rösten på allvar. Den som vi innerst inne är, behöver vi få utlopp för. Får vi inte det, stressas vi och mår allt sämre, och det påverkar allt.
Drömmar som motkraft
Många är inte i kontakt med vad de innerst inne behöver och förstår därför inte varför de mår dåligt. Vi lever med en samhällsepidemi av illamående: människor fastnar i arbetsroller som stressar dem, eller stressas av den rekordhöga arbetslösheten. Fritiden borde delvis kunna väga upp arbetsstress, men är ofta begränsad och fylls snabbt av vardagsrutiner.
Så länge drömmar förverkligas utan att skada andra gör de världen till en bättre plats. När jag förverkligar något som är genuint viktigt för mig blir jag en trevligare människa, både för mig själv och för min omgivning. Det är aktiviteten som är det viktiga, känslan av flow när jag försjunker i något jag trivs med. Våra inre drömmar är drivkraften som håller hoppet levande, också under de svåraste omständigheterna. Så har det alltid varit, men vi behöver stanna upp för att få kontakt med dem.
Världsläget är i galen oordning och jag försöker hänga med i dagsnyheternas svängar. Just därför blir det för mig allt viktigare att ta tiden att lyssna inåt för att kunna göra det som ger mening. Knäckfrågan, särskilt för den som börjar ha år på nacken, är vad jag är beredd att avstå från nu för att ännu hinna göra det som känns viktigare än det jag i dag fyller, eller tror mig behöva fylla, min tid med.
Plats för nytt
Vi behöver släppa gammalt för att ge rum för nytt, men jag släpper inte lika ivrigt som många rensningsentusiaster förespråkar. Jag släpper vintern senast i februari för att välkomna våren, men jag är ingen orm som ömsar hela skinnet. Det ger mig mening att återbruka sådant som visat sig fungera och bygga vidare med nytt. Människor blir inte nya människor, men de är utvecklingsbara. I en kaotisk omvärld behöver jag kontinuitet för att kunna sträcka mig mot det nya.
I mitt kök står ett runt matbord som min jordbrukande morfar snickrade någon gång på 1930-talet. Upplevde han flow eller realism? Jag tror att det var båda. Japanerna har ett ord för detta: ikigai, det som får dig att stiga upp om morgonen. Bordet känns rätt. Det förankrar mig i ett förflutet där händiga människor klarade det som krävdes, i tider som var osäkrare än våra, innan ord som stress och flow blev på modet. Bordet står där ännu, obehandlat som det har varit i nästan hundra år. Och om ingen förstör det, kommer det inte att falla isär av sig självt.
Camilla Sederholm är sakkunnig i hållbar utveckling, skribent och yogalärare. Hon är mamma till tre vuxna barn och mormor till ett barnbarn, gift med Benjamin och aktuell som Marthaförbundets skogsguide 2026. Camilla har tidigare arbetat som Marthaförbundets ekologirådgivare. Hon gillar våren och skärgården, men ogillar oresonlighet och dumhet.
