20.06.2019

Marthakolumnen: Tillbaka till kotten och kryddburken

Marthakolumnen: Tillbaka till kotten och kryddburken

Lek ni med era kottar, mitt barn kommer att vara modernt. Väldigt #2019. Så tänkte jag förr, fnyste åt föräldrar som fostrar sina barn mer gammalmodigt och spartanskt.

Men ju mera jag är med mitt barn, desto mera dras jag till kottarna. Jag blir allt mer övertygad om att leksaker är onödiga under barnets första levnadstid.

Min dotter Signe är drygt ett år gammal. Det första halvåret var hon som en köttfärslimpa med puls, men redan några månader i livet hade hon en ansenlig leksakssamling, troligtvis värd några hundra euro.

Men Signe var föga intresserad av alla dessa prylar. Ett par blöjor väckte hennes intresse lika mycket som den trendiga giraffen i gummi eller söta taxen i trä. Men här har vi ett nutidsdilemma: en blöja är inte estetisk. Ett barn som tuggar på en använd blöja är ännu mindre estetiskt.

Jag tror att leksakerna finns till mest för att tillfredsställa oss vuxna. Trötta, nyblivna föräldrar är färdiga att göra vad som helst för sitt gullegryn, och är tacksamma byten för olika företags marknadsföring. Inne i babybubblan är det lätt att tänka: “Till mitt barn duger endast det bästa” och “åh så söt, den måste vi köpa.”

Signe har vuxit och är i dag en glad spelevink. Trots att hennes föräldrar är lika reserverade som finländare på busshållplatsen verkar hon ha rytmen i blodet och dansar varje gång hon hör ett beat, också när ambulansen lägger på sirenerna.

Det gäller att uppmuntra genuint intresse, tänkte jag, och köpte ett par äggformade maracas. Lite mer salsarytmer i Sundströms hushåll skadar inte.

Och visst, hon gillar att skaka på maracaserna, men en burk svartpeppar hon hittade i skåpet är precis lika rolig. Varför köpte jag då instrumentet? Jo, jag ville att mitt barn skulle ha det bästa – och föll än en gång i konsumtionsfällan.

Det här är en lika viktig poäng som den att vi konsumerar för mycket. För ett barn spelar det ingen roll om leksaken är en dyr märkesvara eller en halvtom kryddburk.

Att strunta i det yttre är en fin egenskap som vi vuxna har förlorat. Barn ser inte skillnad på varumärken, pris eller status. Och de kommer aldrig att se skillnaden – innan vi lär dem.

Hemmet är en proppfull leksakslåda för den som har lite fantasi. Stekspaden fungerar lika bra som mikrofon. Och ärver Signe sin pappas musikaliska talanger är det bäst att hon håller sig till stekspaden och aldrig hittar en mikrofon att koppla i.

Barn är kreativa. Jag tror att barnet mår gott av att inte bli erbjudet färdiga lösningar, utan tvingas lära sig att använda fantasin. Helt enkelt möta tristessen och göra något spännande av det tråkiga. Givetvis kommer lekåldern och kompisarna in i bilden inom sin tid, och då får Signe sina Barbiedockor. Tills dess är det kottar.

Skribenten är programvärd för tv-programmet Strömsö och en snåljåp enligt sambon, smart enligt sig själv.

Se alla artiklar