Hållbar familj

12.09.2017 kl. 09:12
Augusti är lite som nyår när det gäller löften. Sista veckan i juli börjar man redan mentalt separera från sina fula stugjackor och kantstötta koppar, och från ett sista desperat häng i en möglig och obekväm hängmatta gör man en liten önskelista inför hösten.

Man vet inte riktigt vad man vill, men man vill aldrig i livet ha det som förra våren då man inte såg ut genom fönstret förrän det var för sent. För sent för att njuta av knoppande björkar, tussilago i diket, sol på balkongen, vänner i viken… ja, ni vet allt det där som man längtar efter. 

Vägra vardagsrallyt

Livet pågår medan man själv tvättar toaletter eller kör rally mellan föräldramöten och fotbollsturneringar. Jag skriver därför ner några rader om vad jag i alla fall vägrar fortsätta med: städa ensam, tvätta ensam och laga mat ensam. Projektledaren har kanske inte varit jättekonsekvent när det gäller delegeringen, det måste erkännas, men de övriga sex familjemedlemmarna utnyttjar också friskt att en i familjen har svårt att vada runt i drivor av skitiga sockor och smutsiga underbyxor samt att hon vägrar dålig snabbmat. Jag hör redan dina råd: tagga ner, kom överens med barnen, ge alla uppgifter, gör tillsammans, håll inne veckopengen … been there, done that. Det håller en vecka, men jag håller inte längre. Hur blev det så här?

Det blev så här för att jag har varit hemma så mycket. Fem barn blev för mig många år hemma. Är man hemma har man ofta dåligt samvete för att man inte drar in så mycket fyrk och då kompenserar man med att gnida diskbänk utan att gnälla. Är man hemma kan man curla kidzen ohämmat. Sedan vill man också ha det fint på sin ”arbetsplats” och utvecklar pedantiska talanger och hem­inredningsintressen som man inte har vett att lägga av med när man återgår till arbetslivet. Och så har vi det här med skilsmässobarnen, som man längtar sig tokig efter i en vecka och som det är svårt att välkomna med en icke flexibel turlista över tomglasförande och hundpromenader när de väl dyker upp. Skulden gör en dålig på att sätta gränser … Det finns, som du märker, många ursäkter för obalansen och jag kunde leva med orättvisan om jag inte var så sur. Sur och arg för att jag känner mig lurad och utnyttjad. Sur för att jag låter det ske. Sur för att jag egentligen är glad och jag saknar mig själv så otroligt mycket.

Ofrivillig obalans

Ett balanserat och rättvist familjeliv är nästan omöjligt. Skulle en man skriva den här kolumnen, kunde han kanske vittna om ett mastodont ointresse från resten av familjen över fukten i källaren eller amorteringskraven. Det kan ju förstås också vara tvärtom och inte könsbundet, men obalans är obalans och ofrivillig obalans gör oss olyckliga. Det den ena tycker att är viktigt kan den andra vara utan. Det gäller barn och det gäller vuxna. 

Men jag har tur. Inte långt från min hängmatta finns J. Det inte J vet och har svar på finns inte. Det gäller förstås även detta. Hon har inte fastnat i det sura träsket, för hon satte penna och papper på bordet och ritade upp tre kolumner för det man måste, det man bör och en kolumn för det man vill och längtar efter. Sedan fyllde familjen i, tittade på varandras behov och gjorde en plan där allt från måste-raden kom med och sedan lite bör och behov på det. Inte någon flum-lista, utan riktiga datum när saker ska göras, när längtor ska stillas. Ännu en lista kanske, men denna gång är alla med och prioriterar. Det är ingen bitter diskdiktator som spikat upp oändliga krav på köksväggen och som dessutom ger de andra en runda med stavmixern om den inte följs. Det här är en tillsammans-lista som förutom trista plikter också rymmer det som gör oss lyckliga. 

Vila och vardag

Hållbart familjeliv är balans mellan slit och sinnlighet. 
Mellan vila och vardag. Den som lagar mat ska inte behöva diska. Den som diskar måste sedan få ta en kaffe i fred. Den som måste upp först under veckan får sova på helgen. Den som tvättar slipper vika in. Den som hjälper med läxor får spela playstation. Det är inget som vi ska kräva, utan det ska vi ge varandra. Utan påminnelser eller pengar. Hösten är en andra vår, där varje löv är en blomma …

Text: Maria Sundblom Lindberg